Tisdagen som försvann...

Idag har jag konstant varit sen med allt.. - Frågan är vart hela denna dag tagit vägen... Nu avslutar jag iaf med lite funderingar i nattmössan. Varför har vissa flyt och glider på en räkmacka genom livet medans andra får kämpa? - Jo jag vet det gamla ordspråket "- som man bäddar får man ligga". Frågan är hur mycket som ligger i att man själv bygger murar som sen hindrar en. Eller är det så att högste chefen, Gud fader himself, sitter och håller i dirigentpinnen och testar hur långt han kan djävlas med vissa - medans andra curlar fram utan minsta motstånd. Jag har faktiskt både curlat och kämpat, om vartannat. Om man lyckas att nå sitt mål genom kamp och slit så är segerns sötma underbar. Får man den i stort sätt till skänks så har den ofta mindre smak.

Varit och repat med hela bandet, och förstärkningen Steffy-boy, i eftermiddag. Låter kanon!!! Trots att repningen legat nere under min operation å konvalesens, (4 veckor). Så skoj att lira loss med sköna gänget i Allan Beddo igen!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

10 år som rökfri - Tänk vad bra det kan vara att få en hjärtinfarkt...

Idag så är det på dagen 10 år sedan jag fick en stor hjärtinfarkt och samtidigt bestämde mig för att livet var bra mycket häftigare än cigaretter. Med facit i hand: ett sent men schysst uppvaknande. Denna text är ett utdrag från mitt bokprojekt, kapitel 73, som heter "När tumören flyttade in" som primärt handlar om mig som närstående till min frus spridda, (obotliga) bröstcancer. 73, 10 års-jubileum som officiellt hjärtsjuk men rökfri. Min rygg började starkt protestera mot allt arbete med böjande/vridande, våren 2006. Detta resulterade i att dumma jag tryckte i mig smärtstillande och kavlade upp armarna och kämpade än mer för att kompensera värken. När jag våren 2007 var hos läkare för nya smärtstillare och kortizonsprutor så sa han nej till kortizonet. “ - Du måste börja lyssna på din kropp”. Jag tyckte givetvis att han fjollade men har med tiden insett att han hade väldigt rätt. Jag stod nästan upp och sov, då jag hade oerhört mycket som behövde göras och svårt att
Läs mer

Väntan, hopp eller förtvivlan och tro.

Kryptiskt och snurrigt redan i rubiken - jodå. Jag skriver ju här utan skyddsnät. Det är dock väldigt långt mellan gångerna. För att bena ut den kryptiska rubiken behövs säkert en förklaring. Väntan är en av de starkaste följeslagarna nu när vi har cancer. Vi väntar på: prover, behandlingar, besked om sjukskrivning, rehab och inte minst en liten förhoppning i all sjukdomsmisär. Var tredje månad är det dags för avstämning efter nya prover och Magnetröntgen av rygg och bäcken på Helena. Igår var en sådan röntgendag. Denna gång så var det även dags för att göra en skiktröntgen av mjukdelar (CT), alltså en datatomografi. Just var tredje månad så ställs alltså livet på ända. Fungerar bromsmedicinen eller är det dags att boka gravplats? Det kan låta hårt men om hennes hormonbromsmedicin inte fungerar så är det en stor risk att det går fort utför. Hon har en uttalad vilja att inte ta cellgifter så risken att det går fort utan hormonbromsen är överhängande. Tron är det sista som liksom hoppet
Läs mer

Resan mot det oundvikliga.

Bild
Sedan beskedet om metastaser i Helenas rygg och bäcken kom 3 juli -18, så har livet minst sagt tagit en vändning. Det är oerhört tufft att inse och verkligen förstå att allt som man drömt om att göra tillsammans alla visioner som vi ska ordna med sen, - aldrig kommer att drömmas av oss igen, än mindre upplevas. Det är nu konstaterat att det är bröstcancer som tyvärr är omöjlig att operera. Hon har metastasspridning i mycket stor omfattning och både kota TH10 (bröstrygg) och L5 (ländrygg) är genomlupna och delvis havererade. Jo, hon har hysteriskt ont emellanåt. Igår höjdes morfindosen igen, så hoppas på effekt. Hon har nu inte kunnat ligga i sängen på de 6 sista dygnen, sovandet blir nån ½-timme då och då, i en justerbar fåtölj. Vi har ju pratat mycket och surfat oss trötta på booli och hemnet efter hus vid havet. Helena är ju vatten, vatten och åter vatten i element, så hennes dröm att nån gång få bo vid havet har varit en drivkraft för oss att komma vidare. När vi nu vet att denn
Läs mer