tisdag 28 augusti 2018

Resan mot det oundvikliga.

Sedan beskedet om metastaser i Helenas rygg och bäcken kom 3 juli -18, så har livet minst sagt tagit en vändning. Det är oerhört tufft att inse och verkligen förstå att allt som man drömt om att göra tillsammans alla visioner som vi ska ordna med sen, - aldrig kommer att drömmas av oss igen, än mindre upplevas.

Det är nu konstaterat att det är bröstcancer som tyvärr är omöjlig att operera. Hon har metastasspridning i mycket stor omfattning och både kota TH10 (bröstrygg) och L5 (ländrygg) är genomlupna och delvis havererade. Jo, hon har hysteriskt ont emellanåt. Igår höjdes morfindosen igen, så hoppas på effekt. Hon har nu inte kunnat ligga i sängen på de 6 sista dygnen, sovandet blir nån ½-timme då och då, i en justerbar fåtölj.

Vi har ju pratat mycket och surfat oss trötta på booli och hemnet efter hus vid havet. Helena är ju vatten, vatten och åter vatten i element, så hennes dröm att nån gång få bo vid havet har varit en drivkraft för oss att komma vidare. När vi nu vet att denna, vår starkaste gemensamma dröm, aldrig ens kommer att vara oss nära så känns det misslyckat, sorgligt och tragiskt att trots så många uppoffringar så stannar vi upp på en av de första rutorna. Drömmen om ett liv vid havet där nära å kära kan komma och hälsa på, där vinden rycker i det tunna håret och enkelheten råder, försvann tillsammans med beskedet om icke-opererbar-tumör.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar