Då + Nu = Sen

Kryptiskt och snurrigt redan i rubiken - jodå. Jag skriver ju här utan skyddsnät. Det är dock väldigt långt mellan gångerna. För att bena ut den kryptiska rubiken behövs säkert en förklaring. Väntan är en av de starkaste följeslagarna nu när vi har cancer. Vi väntar på: prover, behandlingar, besked om sjukskrivning, rehab och inte minst en liten förhoppning i all sjukdomsmisär. Var tredje månad är det dags för avstämning efter nya prover och Magnetröntgen av rygg och bäcken på Helena. Igår var en sådan röntgendag. Denna gång så var det även dags för att göra en skiktröntgen av mjukdelar (CT), alltså en datatomografi. Just var tredje månad så ställs alltså livet på ända. Fungerar bromsmedicinen eller är det dags att boka gravplats? Det kan låta hårt men om hennes hormonbromsmedicin inte fungerar så är det en stor risk att det går fort utför. Hon har en uttalad vilja att inte ta cellgifter så risken att det går fort utan hormonbromsen är överhängande. Tron är det sista som liksom hoppet ...

Sedan beskedet om metastaser i Helenas rygg och bäcken kom 3 juli -18, så har livet minst sagt tagit en vändning. Det är oerhört tufft att inse och verkligen förstå att allt som man drömt om att göra tillsammans alla visioner som vi ska ordna med sen, - aldrig kommer att drömmas av oss igen, än mindre upplevas. Det är nu konstaterat att det är bröstcancer som tyvärr är omöjlig att operera. Hon har metastasspridning i mycket stor omfattning och både kota TH10 (bröstrygg) och L5 (ländrygg) är genomlupna och delvis havererade. Jo, hon har hysteriskt ont emellanåt. Igår höjdes morfindosen igen, så hoppas på effekt. Hon har nu inte kunnat ligga i sängen på de 6 sista dygnen, sovandet blir nån ½-timme då och då, i en justerbar fåtölj. Vi har ju pratat mycket och surfat oss trötta på booli och hemnet efter hus vid havet. Helena är ju vatten, vatten och åter vatten i element, så hennes dröm att nån gång få bo vid havet har varit en drivkraft för oss att komma vidare. När vi nu vet att denn...