10 år som rökfri - Tänk vad bra det kan vara att få en hjärtinfarkt...

Idag så är det på dagen 10 år sedan jag fick en stor hjärtinfarkt och samtidigt bestämde mig för att livet var bra mycket häftigare än cigaretter. Med facit i hand: ett sent men schysst uppvaknande. Denna text är ett utdrag från mitt bokprojekt, kapitel 73, som heter "När tumören flyttade in" som primärt handlar om mig som närstående till min frus spridda, (obotliga) bröstcancer.

73, 10 års-jubileum som officiellt hjärtsjuk men rökfri.

Min rygg började starkt protestera mot allt arbete med böjande/vridande, våren 2006. Detta resulterade i att dumma jag tryckte i mig smärtstillande och kavlade upp armarna och kämpade än mer för att kompensera värken. När jag våren 2007 var hos läkare för nya smärtstillare och kortizonsprutor så sa han nej till kortizonet. “ - Du måste börja lyssna på din kropp”. Jag tyckte givetvis att han fjollade men har med tiden insett att han hade väldigt rätt. Jag stod nästan upp och sov, då jag hade oerhört mycket som behövde göras och svårt att koppla av. Efter en MR upptäckte de felet, - en kotkompression på L4 och L5 i ländryggen (svanken). Det bestämdes att vi skulle vänta ut en läkning och jag fick bara titta, promenera och som max lyfta 2 kilo under 2 års tid.

Sen byttes det regering och man fick inte vara sjukskriven så länge att skadan hann läka ut. Plötsligt var det inte frågan om jag var frisk eller ej som avgjorde, utan hur länge jag hade varit sjuk. Så jag var tvungen att återgå i tungt industriarbete, först på halvtid. Efter en månad så kom en utsänd tjänsteman från försäkringskassan och påtalade att jag var utförsäkrad redan veckan efter, så då var det jobba heltid eller säga upp sig och stämpla som gällde, mitt val blev givetvis att visa dom att jag kan... Detta var i påskveckan 2009. Redan på måndagen kände jag ett tufft och jobbigt tryck över bröstet. Som vanligt så kämpar jag bara emot mer och ser till att fixa jobbet men ligger som ett manglat lakan på sängen all tid i hemmet. Helt utslagen lyckas jag fixa arbetet fram till skärtorsdagen då jag ska städa en stor CNC-maskin. Varje gång jag böjer mig så kan jag inte få luft samt att trycket över bröstet är djävulskt - men har alla idioter (som röstat på dessa skojare) i Sverige bestämt att man måste jobba med denna smärtan så… Jag lyckas reda mig igenom även denna dag. På Långfredagens morgon så hugger det i bröstet och vänster arm. Givetvis så tror jag att det är mina muskler som talar om att jag kört för hårt. Efter frukosten tar jag en cigg och säger sen till frun att jag går och lägger mig igen för att jag inte mår bra.

10 minuter senare så hugger det till och andningen stryps. Jag tror att det är slut där och då. Försöker ropa på hjälp - men får inte fram ett enda ljud. Försöker ställa mig upp men kan inte komma ur sängen, än mindre stå upp. Så rullar ur sängen ner på golvet och börjar åla ut mot tvättstugan, där jag hör frun fixa. Vägen dit via köket känns som ett maratonlopp, trots att det är 6-7 meter totalt. Jag tror att jag dör innan jag orkar fram så inser att jag kan locka på hunden via ett intränat handklapp. Min härlige hund kommer direkt och ser på mig med frågande blick, “- hämta matte väser jag fram”. Han springer genast iväg och kommer med frun i släptåg som undrar vad han lever rövare över. När hon ser mig på golvet så tror hon först att det också är för sent, men hör mig väsa: “- det ordnar sig, jag klarar det här”. Hon larmar ambulans och väcker upp några av barnen som hjälper mig ut i hallen i väntan på ambulansen. Redan 15 minuter efter att hon ringde ambulansen så är den hos oss. De ger kramplösare, smärtstillande och adrenalin i hjärtat när de sett ekg´et. Jag har fått en hjärtinfark vid 44-års ålder. När ambulansmannen frågar om jag tagit Viagra (får ej kombineras med kranskärlsvidgande medicin), och mitt svar är: “- Nä, men har du med dig, så varför inte testa…” Då säger äldsta dottern till min fru: “- Han kommer klara sig!”. Sen blir det en snabb resa in till Ryhovs sjukhus i Jönköping. Ambulanssjukvårdaren som hjälper mig frågar om jag röker, svaret blev: “ - Jag slutade för 30 minuter sen”. Så stolt jag är att jag än idag inte tagit ett enda bloss, sedan 10 april 2009.

Nåväl åter till historien. Ambulansen kryssar fram mellan gamla goa raggarbilar som är på väg in till bilmässan som är i Jönköping varje påskhelg. Helena som suttit fram och sett alla omkörningar, är mer skräckslagen efter resan, än innan vi lämnade hemmet. När vi kommer fram möts vi av 2 akutsköterskor och en hjärtläkare i dörren, de har via datorskärm sett mitt ekg redan när de kopplade upp mig i hemmet. Halvspringande kör de in mig på kranskärlsröntgen. Jag får lite information och sen snittar de kroppspulsådern i min högra ljumske. Jag ser på bildskärmar vad de gör inne i mitt hjärta. När läkaren har sprängt några stycken förkalkade kärl så monteras det in några stentar. När den sista sprängningen sker så släpper krampen i bröst och arm helt. Sen får jag förhållningsorder att ligga still: “- så in i hel-ete i 12 timmar”, (pga att de snittat pulsådern), sen ska jag bara kollas några dygn men borde vara helt återställd.

Ca 45 minuter efter att vi kom in på sjukhuset så kommer jag in på ett rum på IVA (hjärtintensiven) då sitter redan frun där och väntar på mig. Hennes första kommentar “ - Välkommen tillbaka i dubbel bemärkelse”. När hon och jag skildes åt på akuten hade jag bara tittat lite matt efter henne och varit helt vit i skinnet. Direkt efter operationen så kände jag mig piggare än jag gjort på flera månader. Tydligen syntes det också på mig att blodet pulserade igen i gubben. Efter en påskhelg på IVA så fick jag åka hem igen på tisdagen efter påsk. Jag var sjukskriven i 14 dagar så pulsådern fick en chans att läka innan jag började att jobba över min kropps förmåga igen.